Rädslor
Jag har ett problem, en rädsla som jag fkt inte skrivit något om här på bloggen. Dels för vad ni läsare ska tycka. Och dels för att jag själv är så super larvig!
Rädslan är att jag inte vågar rida i skogen. Det har blivit mycket bättre. För ett par år sen red jag inget alls i skogen. Då red Madde i skogen och jag på banan (då när vi dela Zola). Nu har jag häst själv och jag måste helt enkelt rida i skogen då jag tycker att det är oerhört viktig träning för hästen!
Jag och Madde fick Zola för snart 7år sen. Innan hade vi ridit på ridskola. Och på dem åren på ridakolan kan jag räkna på en hand hur många gånger vi red ut i skogen. Ganska få om vi säger så!
Efter ett par månader med privat häst hände det något som kunde resultera i ett allvarlig olycka. Men jag och hästen klarade oss oskadda som tur var. Men den händelsen har satt en rädsla kvar!
När jag ska rida ut vill jag helst skritta och trava bara. Och det krävs en lång förberedelse. Om jag ska rida ut på ex en onsdag. Måste jag mentalt planera uteritt ett par dagar innan för att jag ska våga helt enkelt. Ni läsare kanske inte tycker det är någon Big Deal att rida sin häst i skogen. Det tycker inte jag heller förrens det kommer till kritan när jag väl ska sitta upp och rida i skogen. Hela jag späns och jag blir otroligt nervös. Vilket resulterar i att hästen blir påverkad!
Vissa perioder går det bra att rida ut. Oftast så vill jag rida själv om jag ska galoppera i skogen. Jag behöver då inte oroa mig för det andra ekipaget eller om min häst blir het. Då kan jag bara koncentrera mig på oss!
Som tur är har jag Josse till hjälp. Vi har kommit på en idé hur jag ska komma ut i skogen mer. Och det är att jag går med hästen till skogen och sitter upp från en sten. Då kan jag mentalt förbereda mig och lugna ner mig!
Som idag tex. Så var jag inte alls lika nervös för uteritten. Även om den vart lite spontan. Men det funkar för mig att hoppa upp i skogen. För då avdramateseras det lite grann.
Förut har jag varit rädd för att berätta. Då jag tycker det är larvigt och pinsamt "alla kan väl rida sin häst i skogen!". Men alla kan inte det!
Med det sagt vill jag tacka Josse för hon står ut med mina tråkiga skritt turer. Och att det är okej att vara rädd. Men berätta det för någon så man kan hjälpas åt. Jag är inte nära mitt mål men jag är en bit påväg!
