Stall Molke

Jag har inte varit inne här så flitigt på senare tid. Sista inlägget var kanske i Juni?!

Jag har inte riktigt haft orken att blogga eller motivationen. Varken jag eller Madde har väl haft orken med bloggandet, även fall Madde har bloggat flitigare än mig!

Just nu är det tungt för oss. Tungt att ens åka till stallet och titta på sin ögonsten, sin prinsessa, sitt allt!

Som ni vet har Zola drabbats av Cancer, vilket vi har skrivit tidiagre på bloggen.

Idags läget har hon det mycket bra, går och lullar runt i sin stora hage med gräs, går lite i skogen och på banan då och då, när mattorna orkar. Men vi vet att slutet har kommit. Hon är inte längre gamla vanliga Zola. Och mycket har vi nog att tacka hennes ålder också för. Hon har absolut INTE ont, det får ni verkligen inte tro. Hon orkar bara inte med i tempot vi hade förut, vilket vi är fullt medvetna om och därför inte rider vi heller som vi brukar!

Men det är inte det jag vill göra just nu, jag vill komma ut och träna igen, känna att man har mål. Komma frammåt!

Men just nu är det bara tungt att åka till stallet, det är inte roligt längre. Inte ens roligt att åka och rida någons friska häst. Tankarna snurrar bara tillbaka till Zola. Hur var och när det ska ske, när hon inte längre går i hagen utanför stallet där hon stått i 4år.
Jag personligen känner mig så falsk emot henne. Ibland vill jag bara att hon ska dö knall och fall så man slapp ringa slaktbilen, så man slapp tänka "jaha sista ridturen, sista gången jag mockar, sista gången jag sätter på henne täcket!" osv. Får man ens tänka så om sin häst för det första?! Usch!!

Jag vet inte hur länge jag kännt såhär, förmodligen när veterinären ringde och sa att det var Cancer, förmodligen innan också, då det alltid har legat i baktankarna att det fkt är det det rör sig om. Det är inte proteinknölar som en av veterinärenra föreslog. Come on liksom, så dum är jag inte!!

Nej, just nu önskar man att man inte var någon hästägare,  i varje fall när man har tunga beslut att göra. Även fall hästar ger så mycket tillbaka. Och ändå sitter jag och tänker på "när jag har en ny häst!" alltså vad är det för fel på mig!!

Vet inte hur länge jag tänkt när jag har setat framför hööks.se "ååh det där var fin, det skulle passa min nya häst!" Även fall Zola inte behöver något mer, jag menar 18schabrak, 12 täcken, 26grimmor ja ni fattar. Hon berhöver verkligen inget mer!!
Men vad gör man av alla saker när hon inte finns?!

Ska man sälja, slänga eller spara? - Ja det är frågan!

Blir det verkligen lättare med sorgen, och saknaden? - just nu känns det verkligen inte som det...

Ja nu har jag ventilerat lite, och som jag skrev ovan så har Zola inte ont. Jag undanber kommentarer som inte har med inlägget att göra, eller som syftar på att man plågar sitt djur, jag vet att jag inte gör det, utan jag plågar mig själv snarare!