Stall Molke

Nu har det gårr snart två månader sen Zola min alldra bästa vän togs bort. Idag är den en sån sag man bara vill att hon ska stå i stallet. En sån dag man vill ut och rida, känna, vara med henne. Tiden togs ifrån oss, den rann ut. Jag ångrar väldigt mycket med henne, att jag var så dum att ta hem en annan häst när det var hon som var nummer ett fortfarande, att jag satte henne åt sidan. Men hon visste, det tvivlar jag inte en sekund på. 

Jag var i hagen en sommarkväll i sommras och sa hejdå, stack från lägenheten och åkte till stallet. klockan var väl runt tolv när jag gick ut i hagen efter ett par minuter gråtandes i bilen. Att säga hejdå är det tyngsta jag någonsin gjort, men det måste vara tungt, den dagen man inte är ledsen, uppgiven för att ta bort ett djur ja då kanske det är dags att sluta?! 

Jag var inte med den dagen i stallet hon togs bort, jag ville inte. Jag vill minnas henne som levande, och inte liggandes på marken död, jag vill minnas henne som den fina underbara Zola som hon var innan vi fick reda på att hon hade cancer. Efter den dagen hon vart diagnoserad med cancer var det en kamp att åka till stallet varje dag. Det är klart att man ville vara hos henne, men samtidigt inte då man hela tiden kännde att tiden rann ut! 

Förlåt Zola. Min fina Zola! <3