Stall Molke

Varken jag eller Bisse har bloggat på ett bra tag nu. men i detta inlägg kan jag bara tala om varför jag inte har gjort det.

 

Ni vet ju Zolas diagnos och att det inte skulle bli bättre, så det har inte direkt funnits mycket att blogga om när det kom till henne. Visst kunde ha bloggat om annat, men fann aldrig orken. Innan nyår vart det mycket värre med Zolas tillstånd. En av hennes tumörer i rumpan sprak! Det lämnade sig efter ett stort öppet sår som man inte kunde göra så mycket åt. Så efter allt jul/nyårs ledigheter hit och dit var det bara att ringa det jobbiga samtalet vi visste att vi ändå skulle göra en dag.

 

Jag vet själv att jag har sagt till alla som bloggar här att jag inte ville att någon skulle skriva om Zola, eller jag jag skulle få se komentarerna R.I.P Zola <3 för att det skulle vara för tungt. Men jag valde ändå att skriva av mig här, för både jag och Bisse har sörjt detta en tid nu. Men såklart det är hur jobbigt och tungt som hälst.

 

Så i onsdags kväll fick Zola börja springa på de evigt gröna ängarna i trappalanda.

 

"Jag är så tacksam att jag fick den äran att vara din matte i över sex år. Du har lärt mig så hilma mycket och både du och jag har växt så enormt mycket ihop. Kommer aldrig glömma de dagar som du verkligen gjorde mig gladast i världen, kommer heller aldrig glömma de dagar jag grät för jag var så frustrerad på dig. De jobbiga dagarna ser jag bara tillbaka nu och ler. Det finns inga jobbiga eller dåliga minnen av dig, bara underbara! Älskar dig Zola och vi ses snart igen"