Tunga belsut!
Hade egentligen inte velat skriva något om det här just nu. Men efter att ha pratat med Josse på sms känns det som det finns mer hopp!
Igår var det som någon släckte lyset för mig, det ända som snurrade i huvudet var Zola och att hon inte skulle finnas bland oss längre inom en snar framtid. Det känns fortfarande absurt att tänka den tanken, men jag vet att det är det här man skriver på när man väljer att ha ett djur. Att man måste någon gång ta ett beslut att individen inte ska då leva vidare, att leka gud...
Zola har fått en till knöl i ansiktet, vilket inte var där i Tisdags när jag var i stallet, den har alltså kommit under en natt och hade blivit relativt stor på den korta tiden. Vi har varit i kontakt med tre veterinärer redan men ingen vet vad det kan vara, och ingen vill göra något. Det kanske är mitt och Maddes fel att vi inte har legat på men det veterinärerna ha sagt är "om hon inte lider gör vi inget, och om hon får ont så får ni kanske tänka vidare på om hon ska få avsluta sina dagar..." Det västa av allt är ju att jag vet att hon inte blir yngre, jag vet att hon inte kommer finnas med oss resten av våra liv. Jag är egentligen mest rädd för mig själv, att jag ska bli egoistisk och tänka "ett år till kan jag få..." att jag är för feg för tanken att ta besluet när man måste vara stark.
Jag vill absolut inte att hon ska lida vilket hon inte verkar göra då hon är som vanligt, men det är också en tanke som slagit mig, att hon är en sån individ som helst inte visar att hon har ont, hon vill alltid vara matte till lags.
Men efter att ha pratat med Josse känns det som om det finns lite hopp i alla fall, det kan vara talgknölar, fett knölar, men å andra sidan kan det vara cancer också. Men på något sätt skulle det vara lättare att göra ett beslut fall man viste vad det var, annars kan man gå och grubbla till all förbannelse!
Så på Tisdag ringer jag veterinären och rådfrågar, och eventuellt tar ut honom/henne för att ta blodprover/biopsi. Nu får det vara ett slut på det här, jag orkar inte längre att vara orolig, att man inte vill åka till stallet för att det känns som folk tittar snett på en bara för att Zola har det där knölarna, eller att man ska hitta en till som dykt upp, jag får ta en dag i taget helt enkelt och ta vara på de dagarna som vi har kvar...
Igår var det som någon släckte lyset för mig, det ända som snurrade i huvudet var Zola och att hon inte skulle finnas bland oss längre inom en snar framtid. Det känns fortfarande absurt att tänka den tanken, men jag vet att det är det här man skriver på när man väljer att ha ett djur. Att man måste någon gång ta ett beslut att individen inte ska då leva vidare, att leka gud...
Zola har fått en till knöl i ansiktet, vilket inte var där i Tisdags när jag var i stallet, den har alltså kommit under en natt och hade blivit relativt stor på den korta tiden. Vi har varit i kontakt med tre veterinärer redan men ingen vet vad det kan vara, och ingen vill göra något. Det kanske är mitt och Maddes fel att vi inte har legat på men det veterinärerna ha sagt är "om hon inte lider gör vi inget, och om hon får ont så får ni kanske tänka vidare på om hon ska få avsluta sina dagar..." Det västa av allt är ju att jag vet att hon inte blir yngre, jag vet att hon inte kommer finnas med oss resten av våra liv. Jag är egentligen mest rädd för mig själv, att jag ska bli egoistisk och tänka "ett år till kan jag få..." att jag är för feg för tanken att ta besluet när man måste vara stark.
Jag vill absolut inte att hon ska lida vilket hon inte verkar göra då hon är som vanligt, men det är också en tanke som slagit mig, att hon är en sån individ som helst inte visar att hon har ont, hon vill alltid vara matte till lags.
Men efter att ha pratat med Josse känns det som om det finns lite hopp i alla fall, det kan vara talgknölar, fett knölar, men å andra sidan kan det vara cancer också. Men på något sätt skulle det vara lättare att göra ett beslut fall man viste vad det var, annars kan man gå och grubbla till all förbannelse!
Så på Tisdag ringer jag veterinären och rådfrågar, och eventuellt tar ut honom/henne för att ta blodprover/biopsi. Nu får det vara ett slut på det här, jag orkar inte längre att vara orolig, att man inte vill åka till stallet för att det känns som folk tittar snett på en bara för att Zola har det där knölarna, eller att man ska hitta en till som dykt upp, jag får ta en dag i taget helt enkelt och ta vara på de dagarna som vi har kvar...
Kommentarer
Trackback
